//
du läser...
Kommunikation

Det till intet förpliktigande beklagandet

Har du gjort fel och blivit avslöjad? Isåfall är detta bara att beklaga, enligt gängse mönster.

– Jag anlitade svart städhjälp (porrsurfade på arbetstid, underlät att betala TV-licensen) under en svår och hektisk period av mitt liv. Det var fel, och jag kan bara beklaga att det blev så här.

En till intet förpliktigande tom formel, men den fungerar och accepteras som signal, i synnerhet i det offentliga rummet. Att krypa till korset behöver inte vara besvärligare än så, och processen blir dessutom ganska kort i ett välregisserat mediedrama, som tar slut när allt har tappat nyhetens behag och där nästa skandal börjar.

Hur kan det egentligen komma sig, bortsett från den tvingande mediala logikens mekanismer, att detta ihåliga beklagande godtas utan närmare besiktning? En person som konstaterar att hans eller hennes handlande var felaktigt och därefter snabbt, om än med visst eftertryck, beklagar den uppkomna situationen skapar ju enbart ett sken omkring sig av ansvarstagande och skuld, vilket är fullt förenligt med att personen i fråga på det hela taget bara tycker att det är trist och pinsamt att ha blivit avslöjad och att behöva stå på schavotten en stund.

Skenet inger hos de övriga deltagarna i spelet ett diffust, undflyende och hastigt förtonande intryck av ruelse och botfärdighet. Det är också allt som begärs. Vad som därutöver är, ja, det är helt enkelt inte riktigt trevligt i den sociala kompetensens tidsålder, där man av emotionell beröringsskräck blixtsnabbt vänder blad i den skumlästa humanmanualen.

Att öppet rannsaka sig själv och att vältra sig i skuldkänslor inför allas blickar är oanständigt, ett snudd på förargelseväckande beteende. Den som offentligt tvättar sin moraliska byk på det sättet är också obehaglig genom att påminna betraktarna om deras egen bortglömda smutstvätt. När det gäller lastbarhet vill ingen spontant ha en trasa i byken, än mindre i onödan kännas vid att så är fallet. Det är helt enkelt inte trevligt.

Det obestämda jag kan bara beklaga får därför passera som symbolisk markering utan närmare innebörd. Personen är i alla fall inte belåten med vad som skett. Det får duga, trots att den djupare anledningen till bristen på tillfredsställelse förblir förborgad, eller kanske just därför.

Beklagandet som symbolisk markering är inte en tom gest i andra sammanhang. Även den som bara mumlar sitt jag beklagar sorgen till den närmast sörjande på en begravning visar därigenom sitt deltagande. Det är en rituell empatisk handling. Hur långt han eller hon är beredd att gå i sitt deltagande framgår inte av ordformeln i sig, men med yttrandet följer ett visst åtagande, nämligen att på något sätt och i någon grad involvera sig i omsorgen om den sörjandes väl och ve.

Någon inbjudan till fortsättning ingår emellertid inte i det var fel och jag kan bara beklaga att det blev så här. Till intet förpliktigande är just vad det är, både framåt och bakåt. Är det dessutom inbäddat i en förklaring som hänvisar till stress, det krångliga livspusslet och dylikt, blir allt så igenkännbart vanligt, vilket känns tryggt, ja, nästan lite trevligt.

Annonser

Om Jeanette Emt

Praktisk filosof vid Lunds universitet med viss förankring i yttervärlden. Reaktiv, proaktiv, kommunikativ.

Diskussion

4 reaktioner på ”Det till intet förpliktigande beklagandet

  1. Äsch, nu tycker jag att vi vänder blad och går vidare.

    Publicerat av Tomas | maj 26, 2011, 4:14 e m
  2. Detta är ett tidstypiskt fenomen, som jag skulle vilja kalla pseudo-empati. Vi har sett det i politiska sammanhang, t.ex i form av sanningskommissioner och andra offentliga ‘mea culpa’-händelser. Någon säger ‘förlåt’ (det fanna t.o.m. en obehaglig TV-serie med detta innehåll på 90-talet)eller erkänner ett misstag och då kräver ”allmänna meningen” att detovillkorligen måste accepteras. Vad kommer att hända om Quadaffi ber om förlåtelse? Eller om Hitler skulle ha bett judarna om ursäkt? Problemet är att den som drabbats av förlust ellr är förfördelad inte är förpliktigad till – eller ens i vissa fall bör – acceptera. Vad väntar den som vägrar acceptera ett beklagande? Stegling? Mediadrev? Offentlig hängning? Möjligheterna är många och dystra. Men den som vägrar en ursäkt är hopplöst förlorad. Det skapar bara besvär.

    Publicerat av Cecilia | maj 26, 2011, 6:53 e m
    • Den allmänna trevligheten kräver reciprocitet (i form av ett accepterande av ursäkten o.s.v.) även i fall där det annars vore rimligt, begripligt, ett tecken på värdighet att vägra delta. Då blir man ju besvärlig, som Du mycket riktigt påpekar. Att det skulle kunna råda en etisk asymmetri är tydligen svårt att godta – att X kan vara skyldig att be Y om ursäkt, samtidigt som Y inte har någon skyldighet gentemot X att acceptera ursäkten.

      Publicerat av Jeanette Emt | maj 26, 2011, 7:14 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: