//
du läser...
Kommunikation, Kunskap

När tanken blir social

En tanke som ofta har slagit mig är att det är svårt att tänka rätt när man i sin ensamhet brottas med idéer och försöker resonera sig fram till en ståndpunkt som är välunderbyggd eller rentav sann, medan det är betydligt enklare att komma närmare målet när man är tvungen att rättfärdiga sig inför andra i en livlig diskussion, där argumenten bryts mot varandra. I samband med läsningen av verk av ”de stora filosoferna”, inte minst Immanuel Kants samhällsfilosofiska och antropologiska skrifter, har jag ibland frapperats av att uppenbart hyperbegåvade tänkare kan hysa fullkomligt befängda uppfattningar, eftersom de är duktiga på att försvara slutsatser som de har nått fram till på ett galet sätt, ensamma i studerkammaren, och med utgångspunkt i grumliga spekulationer som aldrig har stötts och blötts i ett kritiskt samtal.

Sinnebilden av tänkaren är en ensam man som är djupt försjunken i sina egna resonemang, isolerad från omvärlden, grubblande. Vi möter honom i Auguste Rodins berömda skulptur, och vi följer hans mödosamma kamp i Descartes’ Avhandling om metoden och Betraktelser över den första filosofin när han resonerar sig fram till orubbliga satser som inte kan betvivlas när allt annat är satt i tvivelsmål.  Cogito, ergo sum — jag tänker, alltså finns jag till. Så var åtminstone den saken avgjord med den ensliga själens tankekraft, men på detta kan stora växlar dras, vilket Descartes också gjorde i sina resonemang, som dock inte blev lika cartesianskt oomkullrunkeliga som han nog hade tänkt sig.

I mitt eget fall finner jag att det ensamma tänkandet ger bäst resultat när jag vill fördjupa mina kunskaper och insikter, nyansera och vidareutveckla idéer som det redan finns gott fog för, smälta och kritiskt bearbeta intryck och information från artiklar, böcker och samtal. Jag behöver också sådan ensamtid varje dag, för återvinning, sortering och söndermalning av tankestoff. Berövas jag den, känner jag mig mentalt överbelastad och intellektuellt förbrukad — och då kan jag överhuvudtaget inte tänka, allra minst resonera om saker och ting på ett relevant och följdriktigt sätt.

Just förmågan att resonera, att söka sig fram till en korrekt slutsats genom att kritiskt pröva olika skäl, belägg och strategier, verkar vara särskilt bräcklig och felbar hos oss människor, och detta även när den handskas med uppgifter som är tämligen enkla. Tag exempelvis Wasons selektionsproblem. Du har fyra stycken kort framför dig på bordet. Två av korten visar siffror: 3 respektive 8. De andra två korten är vända upp och ned; det ena kortet har en röd rygg, det andra en brun. Så till uppgiften. Vilket eller vilka kort måste du vända på för att avgöra om följande sats är sann: ”om ett kort har en jämn siffra, så har det röd rygg”? Den korrekta lösningen är att kortet med siffran 8 och det bruna kortet måste vändas, men tydligen är den materiella implikationen (”om – så”) besvärlig att tampas med för vår mänskliga kognition. I försök brukar endast ca 10 % av försökspersonerna klara av att lösa detta logiska problem.

Intressant nog klarar en större andel av uppgiften när problemet ges en annan klädnad i form av ett socialt sammanhang (t.ex. på ett sådant sätt att det handlar om att upptäcka fuskare eller andra normbrytare). Även om den logiska strukturen förblir exakt densamma, fungerar förmågan att föra abstrakta resonemang bättre om kontexten är social. Vår hjärna är nämligen påtagligt social.

Av ännu större intresse är att grupper är markant bättre än enskilda individer på att lösa många sorters abstrakta problem. I fråga om Wasons selektionsproblem, till exempel, klurar drygt 70 % av försöksgrupperna (bestående av fem-sex personer) ut den rätta lösningen. I denna uppgift resonerar således grupper i genomsnitt bättre än individer, och inte bara det, för gruppen som helhet resonerar ofta på ett klyftigare sätt än den klyftigaste individen i gruppen!

Resonemanget lyfter om vi får ”spåna” tillsammans, kasta fram möjliga hypoteser och utsätta dessa för en mångfasetterad prövning. Av särskild stor betydelse för framgången är det att det finns en avvikande uppfattning: en motvallskäring, som sätter sig på tvären mot det mesta innan luften går ur henne, eller en djävulens advokat som är beredd att försvara den hiskligaste ståndpunkt. Då måste var och en anstränga sig till det yttersta för att det hela i slutänden skall bli rätt och bra.

Själv tycker jag att det är enklare att utveckla ett resonemang om jag parasitiskt får klargöra mina tankar i anslutning till någon annans resonemang, som får agera som ”värddjur” för mina tankefoster. Ofta börjar det anspråkslöst som en kritik mot en premiss i en slutledningskedja hos någon filosof, men det sväller så småningom upp tills det alltmer antar skepnaden av en egenhändigt framresonerad ståndpunkt, en produkt som dock aldrig skulle ha kommit till om det inte vore för det där första ”värdresonemanget”.

Varför är det så svårt att resonera rätt på egen hand? En viktig orsaksfaktor är en särskild form av fördomsfullhet som tycks vara inbyggd hos oss (s.k. konfirmeringsbias). Vi tenderar omedvetet att ensidigt söka efter skäl, belägg och information som stöder vår egen uppfattning (eller som angriper den motsatta ståndpunkten). Denna självfavoriseringens polariserande skevhet leder till att resonemanget blir fastlåst vid en specifik hypotes som vi gör allt för att bekräfta, liksom blinda för sådant som skulle kunna vederlägga den. Det krävs en omfattande intellektuell disciplin och träning för att betrakta en frågeställning ur ömsesidigt uteslutande perspektiv, att sakligt begrunda skäl för och mot skilda uppfattningssätt och att dra varje specifik föreställning, ståndpunkt eller möjlighet till dess logiska slutpunkt. Även de mest briljanta forskare och tänkare har misslyckats med detta, trots gedigen skolning, då den skevt bekräftelsesökande fördomsfullheten är en av de mest ihärdigt robusta avvikelserna i den kognitiva omdömesförmågan. Bilden av den ensamme tänkaren som förnuftigt resonerar sig fram till sanningen har sina krackeleringar.

En hel del talar för att förmågan att resonera inte lämpar sig för privat bruk. Har den då någon funktion överhuvudtaget?

I artikeln ”Why do humans reason? Arguments for an argumentative theory” (Behavioral and Brain Sciences (2011)) försvarar kognitionsvetarna Hugo Mercier och Dan Sperber en evolutionspsykologisk teori enligt vilken kapaciteten att resonera förnuftigt, precis som en stor del av den mänskliga tankeförmågan överlag, har utvecklats för och är anpassad till att uppfylla den sociala världens krav. Resonerandets funktion är argumentativ och utåtriktat social: att framlägga och kritisera argument i samtal med andra människor. Argumenterande diskussioner var minst lika viktiga för våra tidiga förfäder som för oss själva. Vi behöver samarbeta med varandra i olika projekt för att försörja oss (jakt, födosamlande), för att ta hand om och fostra vår avkomma, för att skydda vår gemenskap o.s.v. Exakt vad skall vi göra? Och hur? Ja, det måste vi diskutera (och kanske tvista om).

Urtidsmänniskan som blint följer en stark ledare är en nidbild. Den reproduktiva framgången kräver att det finns någon sorts rim och reson i det som görs. Därför, hävdar Mercier och Sperber, inrymmer vår förmåga att resonera mekanismer som yttrar sig i form av en epistemisk vaksamhet: strategier för att utvärdera framlagda argument för föreslagna åtgärder och för att särskilja välunderbyggda, pålitliga utsagor från missvisande, potentiellt skadlig information.

I en dialogiskt argumenterande samtalskontext uppträder då en resonemangets arbetsfördelning. Jag presenterar min uppfattning och argumenterar för den. Du argumenterar emot, och kommer med ett annat förslag, som du argumenterar för, men som jag vänder mig mot och så vidare— tills någon av oss blir övertygad av den andres argument och vi kan enas om vilken åtgärd som skall vidtas. I denna process behöver jag inte som ensam tänkare våndas över om jag verkligen har rätt och ägna mig åt närgången granskning av mina egna ståndpunkter och skäl. Den uppgiften sköter andra mer än väl.

Den gemensamma argumentationen garanterar inte att den klokaste uppfattningen vinner störst gehör, men väl den som är lättast att rättfärdiga socialt.

Annonser

Om Jeanette Emt

Praktisk filosof vid Lunds universitet med viss förankring i yttervärlden. Reaktiv, proaktiv, kommunikativ.

Diskussion

En reaktion på ”När tanken blir social

  1. Verkligt intressant läsning. Människan är utvecklingsbiologiskt en social varelse och kan inte vara annat. Det sociala innefattar språket och kommunikationen. En klok person lär av andra och deras misstag. Men påfallande många lär tyvärr bara av sina egna misstag och inte av andras…..
    När det gäller stora upptäckter och upfinningar så visar historien ändå att många av de verkligt revolutinerande tankarna har skett hos filosofter och naturvetare som tänkt i ensamt majestät. Ta Kopernicus, Spinoza eller Einstein. Kopernicus jobbade i det tysta i decennier med observationer, tabellutformning mm innan han drog sin a slutsater – som han dessutom inte vågade publicera för de var för revolutionerande. Spinoza var ju bannlyst av samhället och levde i stort sett som eremit i Holland. Einstein hade inget forskarkollektiv runt sej när han la grunden för relativitetsteorin.

    Slutsatsen blir att man inte kan generalisera om hur tänkandet går till. De här nämnda stora tänkarna kan ha haft (och hade sannolikt) andra idéer utanför sitt specialområde som kan ha varit befängda. Ingen människa täcker upp hela kunskapfältet. I dagens forskning jobbas ju i team som sannolikt snabbar upp forskningsprocessen. Om det var något som Newton och hans gelikar hade så var det just – tid. Tid att begrunda och tänka. Man bör hålla i minnet att den vetenskapliga sanningen inte kan avgöras i ”en demokratisk” process. Då hade man röstat ned många vetenskapliga teorier. Och gruippsamverkan är ju en sorts demokratisk process med språk och argument som medel. Om djävulens advokat faktiskt har rätt så blir denne ju nedröstad.
    Ja tror att tiden som sådan, både i evolutionär mening, men även i meningen att acceptera nya vetenskapliga rön är nyckeln.Dvs fler och fler inser med tidens hjälp (när man hunnit fundera mera) att det man först ansåg vara fel faktiskt var korrekt.

    Vänliga hälsningar

    Gudmar Gustafsson
    Epost: gudmar.gustafsson@comhem.se

    Publicerat av Gudmar Gustafsson | december 9, 2011, 11:16 f m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: