//
du läser...
Konst, Norm

Konst och rätt

Gatans normbrytande graffiti betraktas inte med blida ögon av svenska politiker och myndighetspersoner. Den ses som förstörelse av urbana miljöer, ett fult klotter, som är olagligt och därför inte kan vara konst. Men det finns, precis som juridikprofessorn Mårten Schultz häromdagen belyste i en tänkvärd DN-krönika (som kan läsas här), inget logiskt samband mellan ”olaglig” och ”icke-konst”. Det förra medför inte automatiskt det senare. Varför skulle kreativa aktiviteter och produkter som involverar lagbrott inte också kunna vara konst?

1884 publicerade August Strindberg novellsamlingen Giftas. En kort tid därefter åtalades Strindberg för ”hädelse emot Gud eller gäckeri af Guds ord eller sakramenten”. Det blev friande dom i målet (”Giftasprocessen”), men tänk om Strindberg hade blivit fälld för lagbrott. Skulle konsekvensen av detta isåfall ha blivit att Giftas inte tillhörde kategorin ”litterära konstverk” utan enbart var att betrakta som ”blasfemiskt klotter”? Eller tänk om Gustaf Fröding hade blivit fälld i rättegången mot honom 1896 för en förment osedlig samlagsskildring i den erotiska dikten ”En morgondröm”. Skulle detta ha inneburit att hans dikt inte kvalificerade sig som ett litterärt konstverk utan rätt och slätt var en oanständighet ägnad att väcka anstöt?

Konstbegreppet är omtvistat och det finns ingen bred enighet om dess definition. Men så mycket kan sägas: om ett objekt i flera avseenden liknar andra paradigmatiska objekt som räknas in i konstens kategori, om det har skapats med liknande intentioner och för liknande ändamål, om det beskrivs, tolkas och bedöms med liknande metoder, så är det rimligt att säga att objektet i fråga är ett konstverk, oavsett vad det för övrigt är.

Konstbegreppet kan jämföras med begreppet vetenskap. Anta att en forskare gör experiment på människor utan att först ha lämnat in en ansökan om etikprövning, vilket lagen kräver att man skall göra. Experimentet har således inte godkänts av någon etikprövningsnämnd (och skulle kanske aldrig ha godkänts), men framstår i alla inomvetenskapliga hänseenden som ett exempel på god vetenskap: experimentet har ett vetenskapligt upplägg, utförs i vetenskapligt syfte och med vetenskapliga metoder. Det vore besynnerligt att kalla experimentet för något annat än vetenskap, vilket är fullt förenligt att man invänder mot det på såväl juridiska som etiska grunder. De juridiska och etiska bekymren är externa i förhållande till frågeställningen: Är detta vetenskap eller ej? På ett liknande sätt förhåller det sig med frågan om vad som skall och inte skall klassificeras som konstverk; svaret bestäms inte av utomkonstnärliga juridiska eller etiska överväganden. Vissa kreativa produkter kan i och för sig involvera så grova lagbrott och/eller etiska överträdelser (mord, extrem dödsrisk i genomförandet, rashat, djurplågeri etc.) att det är psykologiskt omöjligt för normalkänsliga individer (i den tilltänkta publiken) att anlägga en estetisk attityd i förhållande till dem, men om produkterna då förmenas epitetet ”konstverk”, så är skälet till detta att de inte kan användas för det ändamål som de var avsedda för, d.v.s. ett estetiskt betraktelsesätt.

Under senare år är de alster som väckt störst debatt i Sverige och blivit mest ifrågasatta som konstverk på grund av den juridiska aspekten Anna Odells psyksjukfejkande triptyk Okänd, kvinna 2009-349701 och NUG:s Territorial Pissing, en videodokumentation av en dynamisk nedtaggning av en tunnelbanevagn. Det finns inga tvivel om att dessa alster har kommit till som led i undersökande konstprojekt genomförda i konstnärligt syfte. Det finns inte heller några principiella hinder för att betrakta, analysera och värdera dem som konstverk, i positiva eller negativa ordalag. Därför är det svårt att se att de involverade lagbrotten på något sätt skulle kunna upphäva anspråket på konstverksstatus. En och samma handling kan ju tillhöra flera olika kategorier samtidigt: ”brottslig gärning”, ”klotter”, ”konstnärligt skapande”.

En anledning till att kritiker vill förvägra alster som Odells och NUG:s beteckningen ”konstverk” skulle kunna vara att de föreställer sig att konsten i någon mening är bortom klander därför att den representerar ett särskilt socialt eller kulturellt värde. Men som argument betraktat fungerar inte detta, av två skäl. För det första sker här en olycklig glidning mellan ”konst” i en renodlat klassificerande betydelse, som tillåter att det finns både bra och dåliga konstverk, och ”konst” i en värderande betydelse enligt vilken all konst per definition är värdefull. Vad denna glidning innebär är egentligen bara att kritikern retirerar till ståndpunkten att de ifrågasatta verken inte förtjänar att kallas konst för att de kränker ett värde: respekten för lag och ordning. För det andra kan det mycket väl vara så att konsten representerar ett särskilt kulturellt värde i så måtto att den har en alldeles egen autonom värdesfär. Konsekvensen av detta blir emellertid att det inte är relevant att hänvisa till juridik när man bedömer ett konstverk såsom konst, inte att konsten skulle vara bortom klander. När rättsapparaten tar itu med en konstnär som har brutit mot lagen i skapandet av ett konstverk, så är detta ingen kritik mot konstverket såsom konst betraktat utan ett ingripande som tar sin utgångspunkt i ett helt annat normativt värdesystem: det juridiska.

Lars Vilks´ installation Nimis i Kullabergs naturreservat är olaglig. Enligt konstnären själv är dessutom de rättsliga aspekterna av ärendet en oupplöslig del av verket. Om det vore sant att konsten till sitt väsen måste stå i samklang med juridikens krav, skulle Nimis inte vara möjligt som konst. Finns det något filosofiskt skäl att göra rättsenlighet till ett nödvändigt villkor i en konstdefinition?

Ett exempel på en sådan definition finner man hos den amerikanske filosofen Jerrold Levinson, som inom ramen för en historicistisk teori om konstens natur har lanserat en konstdefinition där ett oreducerbart juridiskt element vävs in. Ett av villkoren i hans definition kräver nämligen att konstnären måste ha äganderätt över X för att X skall vara (eller bli en del av) ett konstverk (”Defining art historically”, Music, Art, and Metaphysics: Essays in Philosophical Aesthetics, Oxford U.P. 2011). Han mjukar genast upp villkoret genom att medge att konstnärer också kan skapa konst när de har fått tillstånd från en ägare att använda dennes egendom för något konstnärligt ändamål.

Hur kan egentligen ägandeaspekten ingå essentiellt i vad ett konstverk är? Levinsons svar är att intentionen att skapa konst inte kan lyckas när man inte har rätt att fritt eller med vissa restriktioner disponera över objektet, materialet och/eller platsen, eftersom ”en annan persons intention har prioritet” (s. 10). Ägarens avsikter är logiskt överordnade och omintetgör intentionerna hos den som utan tillåtelse vill nyttja hans eller hennes egendom i konstnärligt syfte. Men är detta verkligen ett rimligt synsätt? Låt oss betrakta ett exempel.

Anta att en fattig konstnär stjäl penslar, färg och duk från en mera välbeställd kollega. Efter några veckors intensivt arbete i ateljén har hon färdigställt en storslagen målning, uteslutande med hjälp av den stulna materielen. Målningen visas senare på en separatutställning och köps av en entusiastisk konstsamlare. Konstnärens intentioner att skapa, att ställa ut och att sälja sin konst var helt igenom framgångsrika i varje steg av processen. De upphävdes inte av ägarintentionerna hos den bestulna konstnären. Denne hade själv tänkt att använda sig av de försvunna sakerna i sitt eget konstskapande, men nu har ju hans intentioner omintetgjorts på grund av den fräcka stölden. Ägarintentionerna kan således inte vara logiskt överordnade. Om det blir känt att målningen har utförts med hjälp av stöldgods, hotas inte dess status som konstverk. Köparen lär inte backa ur och säga: ”Oj! Jag trodde att det rörde sig om ett konstverk. Men nu när jag hör att målningen består av stulna färgpigment, inser jag att den inte kan vara konst”. I ett konsthistoriskt perspektiv blir troligtvis stölden bakom målningen bara en lustig konstanekdot.

Ägarintentionerna i detta exempel är inte heller normativt överordnade, vare sig juridiskt eller etiskt. För det första har den bestulna kollegan inget giltigt juridiskt anspråk på tavlan – det är ju inte hans målning, även om den är gjord med hjälp av hans penslar, färger och duk. Han har inte rätt att komma i besittning av tavlan, för att exempelvis måla över den eller sälja den vidare. För det andra har han inget giltigt etiskt anspråk på målningen i den meningen att dess kvaliteter rätteligen borde tillskrivas hans skaparkraft och förtjänstfullhet som konstnär. Att den tjuvaktiga konstnären slutligen kan ställas till svars för sin stöld påverkar varken hennes intentioner eller prestationer som skapare av ett konstverk.

Det går visserligen att tänka sig fall där ägarintentionerna är normativt-juridiskt överordnade. Levinson nämner i förbigående ett exempel med en konstnär som är anställd som metallarbetare på en fabrik. På betald arbetstid smyger konstnären iväg till en obevakad verkstadsvrå och bygger en skulptur av metallrör som tillhör arbetsgivaren. Skulpturen är inget konstverk, enligt Levinson, för ”man kan inte ‘förkonstliga’ det som man inte äger och således inte har någon rätt att förfoga över”. Inte? Låt mig spinna vidare på exemplet. När skulpturen är färdig fotograferar konstnären den ur olika vinklar. Vid arbetsdagens slut tar han med sig skulpturen, men blir stoppad vid utgången av väktare. Han får inte föra ut skulpturen från företagets område; det är företagets egendom. Han blir avskedad. Skulpturen demoleras av företaget. Fotografierna av skulpturen figurerar senare i en installation på en utställning kallad Lost ART (Crimes). För konstnären, konstetablissemanget, konstpubliken och konsthistorieskrivningen är den förstörda skulpturen, liksom den fotografiska installationen, konstverk. Skulpturen beskrivs, tolkas och bedöms som ett konstverk, med samma slags metoder som används i samband med annan konst. Den sätts in i en konsthistorisk kontext. Den skapades med konstnärliga intentioner. Vad mer kan man begära för att något skall vara ett konstverk? Och hur kan företagets juridiska rättighet att förstöra skulpturen utesluta att den är ett konstverk?

Skulpturen hann ju bli till. Det hade varit en annan sak om arbetsledaren hade fått nys om konstnärens avsikter i förväg och hindrat denne från att nyttja företagets material och lokaler. Det hade han haft rätt att göra som representant för företaget, men denna rätt utövades aldrig. En icke utövad rättighet att hindra X från att göra Y kan inte göra Y ogjort. Ett konstverk skapades, men förstördes av företaget, som var i sin fulla rätt att göra detta. Konstverket existerar inte längre, men det betyder inte att det aldrig fanns.

Annonser

Om Jeanette Emt

Praktisk filosof vid Lunds universitet med viss förankring i yttervärlden. Reaktiv, proaktiv, kommunikativ.

Diskussion

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: