//
du läser...
Kommunikation, Konst, Norm

Dikt och förbannad lögn

På bloggen ”A Gay Girl in Damascus” publicerade Amina Arraf, en ung lesbisk syrisk-amerikansk kvinna, dagligen inlägg om sitt liv i upprorets Syrien och fick snart en jättepublik. När det för någon vecka sedan spreds uppgifter om att hon hade blivit kidnappad av den syriska säkerhetstjänsten blev omvärldens reaktion stark: Facebookkampanjer drogs igång för att få henne frisläppt och journalister inledde efterforskningar om hennes öde.

Snart kom emellertid avslöjandet. Allt var en enda stor bluff. Amina Arraf är en uppdiktad person och blogginläggen har skrivits av Tom MacMaster, en 40-årig amerikan.

I samma veva avslöjades ännu en ”falsk bloggerska”. Bakom Paula Brooks, redaktör för den lesbiska sajten ”Lez Get Real”, står i själva verket den 58-årige amerikanen Bill Gruber. Det har funnits ett visst samröre mellan MacMasters och Grubers fiktiva skapelser. Amina Arraf har bland annat kommenterat inlägg som Paula Brooks gjort, dock utan att de inblandade männen har haft kännedom om varandras respektive fiktioner.

Kritiken mot i synnerhet Tom MacMaster har varit hätsk. Många läsare som har engagerat sig i Amina Arrafs öden och äventyr känner sig kränkta och lurade av en förslagen bedragare. I en ursäkt skriver dock MacMaster att den information som har publicerats på bloggen har varit korrekt och inte på något sätt vilseledande, bortsett från att berättarrösten har varit fiktiv. Den påhittade personen Amina Arraf har fungerat som ett slags subjektivt ramverk för att sätta politiska problem i fokus. Han valde det pseudonyma berättandet som medel, eftersom han inte trodde sig kunna få tillräcklig uppmärksamhet för sitt budskap om han skrev under eget namn och såsom medelålders vit amerikansk man.

Har läsarna blivit lurade? Och varför känner de sig kränkta?

Ibland framförs uppfattningen att de olika kommunikationsmedierna på Internet är så pass nya att det ännu inte finns några stabila överenskommelser om hur den publicerade informationen skall bearbetas, tolkas och förstås, till exempel, som fakta eller fiktion, personligt vittnesmål eller kommersiell marknadsföring. Detta synsätt är emellertid inte särskilt rimligt. Snarare finns det mycket som talar för att de konventioner som gäller utanför nätet för liknande typer av kommunikation har överförts till Internet och accepteras som giltiga där. När det exempelvis gäller bloggandet i jag-form uppfattas detta som personligt och autentiskt. Om inget annat anges, om inga andra markörer finns, står bloggens ”jag” för en faktiskt existerande person som på ett någorlunda uppriktigt sätt delar med sig av sina tankar, upplevelser, erfarenheter och iakttagelser av historiska skeenden. Självbiografins konventioner har överförts till bloggosfären. I frånvaro av andra ledtrådar förväntar sig läsaren att rösten i jag-bloggen tillhör en verklig människa som i de flesta avseenden är sådan som hon framställer sig själv.

Den som börjar blogga i jag-form upprättar genast ett sanningskontrakt med läsaren: det är objektivt sant att jag finns och det jag berättar om är självupplevt och subjektivt sant — min sanning, hur jag uppfattar saker och ting omkring mig. Kontraktet medför dock inte någon skyldighet att berätta allt och tillåter också berättaren att med bevarad respekt för det historiskt givna dramatisera sin berättelse. Läsaren bygger pragmatiskt upp sina förväntningar i enlighet med detta och är beredd att i någon utsträckning ha överseende med faktamisstag, minnesfel och narrativt självförhärligande.

Sanningskontraktet gäller, om inte annat anges, t.ex. ”Detta är en annons…”, eller med hjälp av genrebeteckningar som ”roman”, ”novell”, ”fantasi” etc. Det är normalt inte möjligt att enbart på basis av berättelsetextens karaktär avgöra om det rör sig om en äkta eller påhittad självbiografi. Det kan i och för sig finnas ledtrådar i framställningen, vilka väcker läsarens misstänksamhet. Kulturjournalisten Jenny Maria Nilsson skrev exempelvis med anledning av bloggfiguren Erika Ascot häromåret att det var mycket i både bild- och textmaterialet som tydde på att någon försökte ”lura in henne som livs levande” (reklambyrån Studio Total och Malmöoperan, skulle det visa sig). Ascot framstod som alltför uttänkt, uppgjord och tillrättalagd för att finnas på riktigt, menade Nilsson (läs vidare här). En liknande tanke har för övrigt slagit mig vid läsningen av ”A Gay Girl in Damascus”: Amina Araff har framtonat som en tunn artificiell konstruktion skapad i syfte att illustrera generella politiska angelägenheter och projekt. Det är emellertid svårt att skriva så att resultatet bär äkthetens prägel, även för den som vill vara uppriktig och sann, och därför är textens karaktär inget säkert bevis för berättelsens autenticitet eller brist därpå. Dessutom har det blivit allt vanligare att vår självframställning, både i sociala medier och annorstädes, förlitar sig på diktkonstens tekniker när vi uppträder som författare till våra livsberättelser.

Läsarna av ”A Gay Girl in Damascus” känner sig med rätta lurade, eftersom de har blivit lurade. Bloggen är utformad på ett sådant sätt att upphovsmannen ingår ett sanningskontrakt med läsaren om att leverera autentiskt självupplevt material, men upphovsmannen döljer av politiska skäl sin faktiska identitet, antar en fingerad identitet och förmedlar uppdiktade historier, vilka dock utspelar sig i ett verkligt historiskt sammanhang. Läsaren förväntar sig att få ta del av en verklig persons livsöde, men serveras i stället dikt och förbannad lögn. Det hjälper inte att det som skildras i bloggen skulle ha kunnat vara sant. Läsaren förväntar sig inte blotta möjligheter, hur sannolika de än må vara, utan fullbordad sanning, fait accompli. Tom MacMaster har uppträtt bedrägligt. Han anade att han inte skulle vinna tillräckligt stort gehör om han agerade som sig själv, och valde därför att skapa en figur som skulle väcka den rätta sortens intresse. Han var säkerligen dessutom medveten om att människor generellt är mera nyfikna på andra konkreta människor än vad de är intresserade av idéer på ett abstrakt plan, varför han valde den självbiografiska skildringen i stället för den politiska idédebattens framställningsform. MacMaster har utnyttjat läsarna och deras förväntningar för sina egna ändamål, som i det här fallet händelsevis är politiska, men som hade kunnat vara kommersiella eller narcissistiska.

”A Girl in Damascus” är som helhet en konstruktion, en artefakt. ”Flickan” finns ju inte ens! Inslaget av dikt och fiktion behöver dock inte vara så stort för att uppröra en publik som förväntar sig sanning och verklighet. Tänk bara på debatten för några år sedan kring Liza Marklunds och Maria Erikssons Gömda när det uppdagades att det som ursprungligen lanserades som ”En sann historia” innehöll element av förenkling, frisering och mytologisering, vilket möjligen en berättelse som är ”baserad på en sann historia” får göra, men inte den sanna historien i sig. Numera klassificeras Gömda som ”dokumentärroman”, vilket innebär en större poetisk frihet för författaren. Ett annat fall är James Freys självbiografi Tusen små bitar från 2003. Många läsare blev drabbade av hans historia, en skildring av hur han lyckades ta sig ur ett svårt drog- och alkoholmissbruk. Några år efter bokens publicering avslöjades det att berättelsen har betydande drag av fiktionalisering och inte alls är så ”rak” och ”rättframt sann” som läsarna hade föreställt sig. Förlaget erbjöd sig att återbetala pengar till de läsare som kände sig lurade.

Många känner sig emellertid inte bara lurade av Tom MacMaster och hans tilltag med ”A Gay Girl in Damascus” utan dessutom kränkta på ett sätt som inte är aktuellt i samband med Gömda eller Tusen små bitar. De uppfattar att deras (förmåga till) empati har blivit exploaterad. Den som har läst Gömda eller Tusen små bitar och känt medlidande med huvudpersonen har ingen anledning att ompröva sin inkännande läsarreaktion när det blir känt att berättelsen är något förenklad, friserad och mytologiserande. I grova drag är den ändå sann. Om en läsare får för sig att hjälpa eller säga ett ord av tröst till huvudpersonen i verkliga livet, så är detta en meningsfull handling. Den som läser en vanlig roman i vetskap om att det är en fiktiv berättelse behöver inte heller ta sina känsloreaktioner i förhållande till romanens gestalter under förnyad prövning. Det har redan från början varit klart att de känslor som uppkommer utlöses i en sorts simulerad miljö som uppstår vid fantasirikt umgänge med romanens värld och handling. Får en läsare för sig att beblanda sig med en romangestalt i verkligheten, exempelvis Katya i En fager mö av Joyce Carol Oates, så är detta i sig bevis för att vederbörande inte har förstått vad fiktion som institution och praktik innebär. Det vore antingen okunnigt eller alldeles rubbat att försöka sig på någonting sådant.

Läsarna som via ”A Gay Girl in Damascus” följde och engagerade sig i Amina Arraf blev säkerligen oroliga och bestörta när ”nyheten” kom att hon hade tillfångatagits av säkerhetstjänsten. De ville göra något för henne, t.ex. genom att gå med i en Facebookgrupp som verkade för hennes frigivning. När bluffen avslöjades kände de sig säkerligen både löjliga och känslomässigt utnyttjade. De har tillåtit sina empatiska responser utvecklas som inför en verklig person. Det rör sig om förspilld känslomöda och efterföljande handlingsberedskap till intet gagn. Deras känsloarbete har exploaterats i politiskt syfte. En liknande kränkning kan naturligtvis även en verklig person åstadkomma som ljuger om sin situation och genom lögnen utlöser medlidsamma hjälpaktioner. Anna Odells simulerade psykotiska suicidbeteende på Liljeholmsbron i januari 2009 kritiserades av flera debattörer för att det utnyttjade människors oro och hjälpsamhet, i syfte att skapa ett konstverk: Okänd, kvinna 2009-349701. Det som är kärnan i kränkningen, i såväl Odells som MacMasters fall, är manipuleringen som är oförenlig med ett informerat samtycke. Människor blir ovetande indragna i en fiktion, där de gör empatiska investeringar i ett projekt som är något helt annat än vad de har blivit förespeglade, nämligen dikt och förbannad lögn för konstnärliga eller politiska ändamål.

Annonser

Om Jeanette Emt

Praktisk filosof vid Lunds universitet med viss förankring i yttervärlden. Reaktiv, proaktiv, kommunikativ.

Diskussion

Trackbacks/Pingbacks

  1. Pingback: I shan’t understand | Jenny Maria - juni 26, 2011

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: