//
du läser...
Filosofer, Norm, Värde

Kant och skönhetens moral

I Kritik av omdömeskraften (1790) definierar Kant det sköna på följande sätt: ”Skönt är det som behagar universellt utan begrepp”. Smakomdömen är inte kognitiva och inte begreppsligt bestämda, utan de är i stället grundade på känslor av välbehag och i så måtto subjektiva. Denna subjektivitet är dock inte godtyckligt partisk, då en person som fäller ett smakomdöme, t.ex. ”Rosen är vacker”, erfar ett intresselöst välbehag i blotta betraktelsen av objektet (rosen) utan någon tanke på vilken nytta han eller hon skulle kunna ha av objektet (exempelvis som bordsdekoration eller uppvaktningsgåva). Den som uppfattar något som vackert gör därför anspråk på att i detta objekt ha funnit en allmän källa till välbehag för alla och envar. Det sköna är en allmängiltig historia, men samtidigt begreppslöst, enligt den kantska estetiken, vilket bland annat innebär att man inte kan sluta sig till att en företeelse är vacker utifrån en saklig beskrivning av den. I ljuset av detta blir emellertid den åtskillnad som Kant gör mellan två slags skönhet i förstone något förbryllande, eftersom begrepp kommer in i bilden för den ena formen av skönhet:

”Det finns två typer av skönhet: den fria skönheten (pulchritudo vaga) och den blott vidhängande skönheten (pulchritudo adhaerens). Den första förutsätter inget begrepp om vad föremålet ska vara; den andra förutsätter ett sådant begrepp, och föremålets fullkomlighet enligt det. Den första kallas (för sig bestående) skönhet hos det ena eller andra tinget; den andra typen, såsom vidhängande ett begrepp (betingad skönhet), tillskrivs objekt som faller under begreppet om ett bestämt ändamål”. (Kritik av omdömeskraften, s. 84-85; översättning Sven-Olov Wallenstein)

Kant är fåordig beträffande den närmare innebörden av distinktionen mellan fri och vidhängande (eller betingad) skönhet. Han ger rikligt med exempel. Blommor, en mängd fåglar och skaldjur, musikaliska fantasier (”ja all den musik som saknar text”), teckningar à la grecque och nonfigurativa ornament på ramar eller tapeter är fria skönheter. Människor, hästar, byggnader och föreställande konstverk måste däremot bedömas utifrån den vidhängande skönhetens synpunkt, vilken ”förutsätter ett begrepp om det ändamål som bestämmer vad tinget ska vara, och följaktligen ett begrepp om dess fullkomlighet”. Man undrar onekligen varför vissa fåglar men inte hästar är att betrakta som fria skönheter.

Den vedertagna tolkningen av åtskillnaden mellan fri och vidhängande skönhet är denna. Fri skönhet är skönhet i den egentliga och primära betydelsen, medan vidhängande skönhet endast är en sekundär form av skönhet. Enligt denna tolkning skulle Kant ha menat att ett föremål har vidhängande skönhet i proportion till hur väl det uppfyller perfektionsnormer för föremål av den typen. Den vidhängande skönheten hos en byggnad bestäms av den utsträckning i vilken byggnaden i fråga uppfyller normer för perfektion hos byggnader. Vidare skulle Kant, enligt den gängse tolkningen, ha menat att sådana perfektionsnormer är logiskt oberoende av måttstockar för fri skönhet. Att en häst har en vidhängande skönhet medför inte automatiskt att den också har en fri skönhet, och vice versa. Den fria skönheten är vacker i sig eller rätt och slätt vacker, medan den vidhängande skönheten finns hos det som är vackert i sitt slag, det vill säga, det som uppvisar en hög grad av perfektion för föremål i den aktuella kategorin.

Den vedertagna tolkningen är otillfredsställande av flera skäl, inte minst för att den rimmar illa med vad Kant har att säga på andra ställen i Kritik av omdömeskraften och för att den gör hans teori om smakomdömen osammanhängande. Om Kant hade menat vad den gängse tolkningen gör gällande, skulle ett idealiskt exemplar eller specimen alltid ha högsta grad av vidhängande skönhet, oavsett vad det rörde sig om. En idealisk mor som galant uppfyllde moderskapets ”ändamål” skulle tillskrivas denna form av skönhet, liksom även en maximalt förslagen bedragerska. Personen bakom det perfekta brottet skulle fullkomligen lysa av skönhet med sin perfektion, och en terrorist skulle bli allt skönare ju mer skräckinjagande hans terrordåd gjorde honom. Det finns dock inget som helst stöd för att Kant skulle ha omfattat denna (absurda) ståndpunkt. Tvärtom hävdar han uttryckligen att det inte finns någon inneboende förbindelse mellan skönhet och perfektion eller fullkomlighet i sitt slag: ”egentligen vinner varken fullkomligheten något genom skönheten eller skönheten något genom fullkomligheten” (s. 86).

Vad Kants idé om vidhängande skönhet tillför i själva verket en övergång från den renodlade estetiska dimensionen till en moralisk sfär för bedömning av skönhetens dekorum: det sköna såsom något passande givet föremålets ändamål eller funktion. Kant skriver:

”Mycket skulle kunna anbringas på en kyrka som omedelbart skulle behaga i åskådningen, om det bara inte skulle vara en kyrka; man skulle kunna försköna en gestalt med allehanda snirklar och lätta men regelbundna streck, som nya zeeländarna gör i sina tatueringar, om det inte bara vore en människa; och hon skulle kunna ha mycket gracilare drag och mycket mjukare och behagligare anletsdrag, om det inte bara skulle vara en man, eller till och med en krigare” (s. 86).

När en företeelse har ett inneboende ändamål lägger detta ändamål en sorts moralisk restriktion på den estetiska bedömningen av företeelsen. Då är det inte rätt, menar Kant, att endast betrakta saken med utgångspunkt i dess fria skönhet. Man måste också fråga sig om det är passande eller lämpligt att någonting som är av det slaget har just dessa egenskaper som gör det vackert och behagligt att se på. Vissa typer av sköna avbildningar, föreställande en yppig Afrodite, till exempel, är inte lämpliga i en kyrka med tanke på kyrkans funktion som kristen gudstjänstlokal. Gracila drag kan vara nog så sköna, men är inte passande för en krigare, som skall vara stark och stridbar, och vad gäller tatueringar tycks Kant vara av den uppfattningen att det strider mot respekten för mänskligheten som ett ändamål i sig — den förnuftiga naturen — att förfoga över kroppen som om den blott och bart vore ett förnuftslöst ting, genom att göra permanenta inristningar i den. Det skönas dekorum, enligt Kant, handlar om att det helt enkelt är moraliskt fel att estetiskt uppskatta det som, med tanke på en saks funktion eller ändamål, måste bedömas vara olämpligt, oanständigt eller ovärdigt. Det är fullt möjligt att hylla den fria skönheten hos det moraliskt opassande, exempelvis estetiserande glorifieringar av brutalt våld, men den som gör det kan med rätta klandras.

Frågor som rör lämplighet, anständighet och värdighet uppkommer sällan för vissa typer av företeelser, som blommor och abstrakta mönster. Vi kan obehindrat uppskatta dem för deras fria och rena skönhet.

”Blommor är fria naturskönheter. Vad en blomma ska vara för ett slags ting, vet knappast någon, förutom botanikern; och inte ens han, som erhåller kunskap om växtens befruktningsorgan, tar någon hänsyn till detta naturändamål när han fäller sitt smakomdöme om blomman. Ingen fullkomlighet av något slag, ingen inre ändamålsenlighet till vilken sammansättningen av mångfalden skulle relatera, läggs alltså till grund för detta omdöme”. (s. 85)

Många andra slags föremål bör vi emellertid närma oss med föreställningar om deras ändamål i bakhuvudet, och vi är moraliskt skyldiga att avstå från att försjunka i en lustfylld kontemplation av deras skönhet om vi finner att dess form eller uttrycksmedel står i strid med ”det passande”, det som lämpar sig för ändamålet. Vad som då bedöms är ”det skönas förenlighet med det goda” och det rör sig inte, såsom i den fria skönhetens fall, om ett ”rent” smakomdöme utan i stället om ett ”applicerat” sådant (s. 86-87).

För att ett objekt skall ha vidhängande skönhet måste det, för det första, vara rätt och slätt vackert (d.v.s. tillskrivas fri skönhet). För det andra får objektets skönhet inte bryta mot det passande, sådant detta bestäms av objektets ändamål. Den vidhängande skönheten är således inte en speciell typ av skönhet, skild från den fria skönheten, utan det är snarare så att omdömet om vidhängande skönhet tillhör en annan klass av omdömen (applicerade) än omdömet om fri skönhet (rena). Det som tillämpas i applicerade omdömen är för övrigt inga smakregler, som anger under vilka betingelser ett föremål är vackert; sådana regler kan inte finnas, eftersom det sköna är begreppslöst. Reglerna som tillämpas rör i stället smakens ”förenlighet med förnuftet”, och när det estetiska välbehaget förbinds med intellektuell tillfredsställelse får smakbedömningar en sorts rationell fasthet.

Kants behandling av estetiska ämnen genomsyras överlag av etiska angelägenheter. Estetiska erfarenheter, inte minst av det sublima, kan stimulera, stärka och fördjupa ett praktiskt intresse för moral — ”en disposition till känsla för (praktiska) idéer, det vill säga den moraliska känslan” (s. 123). Vidare menar han att det natursköna är en symbol för den särskilda ”ändamålsenlighet” som gör att naturen framstår som om den vore en avsiktlig skapelse, lämpad för människans fria och verkningsfulla handlande (§ 59). I ljuset av detta blir det förklarligt varför Kant bemödar sig om att kritisera en esteticism som söker fri skönhet utan att ta hänsyn till det moraliskt passande. Det är enligt honom en sorts perversion eller förvrängning av den estetiska erfarenhetens egentliga föremål att njuta av fri skönhet utan att samtidigt se till de moraliska begränsningarna för hur ett objekt får presenteras. Man får inte bara vara på jakt efter sinnliga förlustelser (rent ögon- eller örongodis) utan bör också ansvarsfullt tänka på vad som är moraliskt passande.

För Kant var det exempelvis uppenbart att byggnaders utformning måste resa etiska spörsmål. Det är lätt hänt att arkitekter sätter estetiska ideal framför mänskliga intressen och därigenom glömmer bort att byggnader skall vara anpassade efter människor och inte tvärtom. Om priset för en byggnads fria skönhet är vantrivsel, dålig säkerhet eller usel komfort för användarna, så är byggnaden ”opassande” och arkitekten bör kritiseras för att han eller hon misslyckats med att behandla människor som ändamål för sin arkitektgärning. Att sätta det konstsköna framför människor och mänskliga behov är, enligt Kant, alltid en moraliskt felaktig prioritering, oavsett hur oegennyttig eller ”intresselös” den är.

Men varför menade Kant att hästar (till skillnad från fåglar) skall bedömas med hänsyn till den vidhängande skönheten? Kanske betraktade han hästar primärt som nyttodjur, med uppgift att tjäna människors praktiska ändamål, och därför ansåg det vara moraliskt fel att på något sätt minska deras duglighet med tyngande hästmunderingar i rent dekorativt syfte. Eller också finns möjligen den rätta ledtråden i Kritik av det praktiska förnuftet (1785), på ett ställe där han framhåller att styrkan och snabbheten hos många djur väcker beundran, en känsla som är nära besläktad med den moraliska känslan av aktning. Hans ståndpunkt skulle då kunna vara att gränserna för vad som är en passande dekorativ utstyrsel för hästar bestäms av kvasietiska krav på att deras förmåga att visa styrka och snabbhet skall bevaras.

Kants begrepp om vidhängande skönhet får ytterligare tillämpning i hans redogörelse för föreställande konst. Kant menade att abstrakta former (i exempelvis tapetmönster) skall bedömas uteslutande med hänsyn till deras fria skönhet, medan föreställande målningar och skulpturer också påkallar att den vidhängande skönheten kommer med i bedömningen, eftersom de har ett givet ändamål, nämligen att på ett rättvisande sätt återge motivet. ”En naturskönhet är ett skönt ting; en konstskönhet är en skön föreställning om ett ting” (s. 170). När vi fäller ett omdöme om skönheten hos ett föreställande konstverk måste ett begrepp om vad konstverket ”skall vara” redan från början ligga till grund för bedömningen. En målning som föreställer en ros skall likna eller se ut som en ros, enligt Kant, men det exakta förhållandet mellan en målnings rättvisande framställning och dess skönhet framgår inte riktigt klart av hans diskussion. Menar han att en föreställande målnings skönhet rätt och slätt består i dess likhet med motivet? Detta överensstämmer emellertid inte med hans för övrigt sofistikerade syn på den fria skönheten såsom någonting grundat i rent formella relationer. Hans synsätt är snarare ungefär som följer. En avbildande målning eller skulptur som misslyckas med att framställa motivets utseende på ett rättvisande sätt bör inte bedömas som vacker, men inte därför att visuell realism skulle vara identiskt med skönhet, utan snarare därför att det är fel att estetiskt uppskatta ett verk som misslyckas med att uppfylla sitt syfte. Om man inte kan avgöra huruvida målningen man tittar på föreställer en ros eller något annat, på grund av att konstnären inte hade det rätta tekniska handlaget eller inte brydde sig om att anstränga sig, så bör man hålla tillbaka omdömet att målningen är vacker (ett vackert färgmönster) ur en renodlat estetisk synvinkel. Det är återigen tanken på dekorum som ligger bakom Kants inställning här: det är moraliskt opassande att konst som gör anspråk på att vara föreställande bedöms och uppskattas som vacker konst när den misslyckas med att återge sitt motiv på ett korrekt sätt.

Kant uppfattade konsten som en viktig källa till moralisk upplysning. Detta framträder särskilt tydligt i hans entusiasm för det konstnärliga geniet som har förmågan att ta sig an etiskt allvarliga teman som himmel och helvete, evighet, skapelse, död, dygd och last, kärlek och ryktbarhet och ”ge dessa idéer en sinnlig fullständighet som det inte finns några exempel på i naturen” (s. 173). Men även konstverk med mindre storslagna teman kan ha en moralisk betydelse, genom att rikta uppmärksamheten mot naturens ändamålsenlighet, som är grundvalen för moralens möjlighet, enligt Kant. Förutsatt att de både är vackra och rättvisande återger tingens naturliga sätt att framtona, så blottlägger föreställande konstverk delar av denna ändamålsenliga verklighet för oss. Men en konstnär vars verk förvränger naturens sätt att framträda maskerar dess ändamålsenlighet och otydliggör därigenom grunden för moraliskt handlande, och vi bör således inte uppskatta denne konstnärs alster, hur stor deras fria skönhet än må vara. En konstnär som försummar tingens naturliga framträdande är, enligt Kant, skyldig till ett moraliskt tillkortakommande. Det påstås ibland att Kant var formalist på konstteorins område och att han skulle ha föredragit nonfigurativa mönster framför den föreställande konstens mästerverk. Detta är ett gravt missförstånd. Kant var formalist vad gäller skönhet, inte i fråga om konst. Hans utredningar i Kritik av omdömeskraften visar med all önskvärd tydlighet att han menar att konsten, särskilt geniets, kan och skall tolkas och bedömas på flera olika nivåer, bl.a. formella, moraliska, andliga och psykologiska, och för varje nivå finns en särskild korresponderande värdedimension.

Jag undrar ibland hur Kant skulle ha ställt sig till konstriktningar som kubismen, expressionismen, surrealismen och andra stilar som inte följer den föreställande konstens dekorum i kantiansk tappning. Det går kanske att skilja mellan bokstav och andemening i hans konstteori. Det är ju begripligt att Kant som aldrig fick uppleva nittonhundratalets modernism och vår samtidskonst förnekade att konst som förvrängde tingens naturliga utseende eller framträdande kunde bära på någon sorts sanning. För honom var det uppenbart att konstnären genom att avvika från hur tingen framtonar inte kunde ha något budskap att förmedla om naturens moraliskt intressanta särdrag. Att det kan uppstå signifikans och betydelse via uttrycksformer och stilar som går långt utöver de realistiska framställningssätt Kant var förtrogen med, det är ju en senare upptäckt, som är självklar först i efterhand. Vem vet? Kant skulle kanske ha funnit ett särskilt moraliskt djup, en förborgad tingens ”inre resonans”, i verk av Kandinskij och andra.

Annonser

Om Jeanette Emt

Praktisk filosof vid Lunds universitet med viss förankring i yttervärlden. Reaktiv, proaktiv, kommunikativ.

Diskussion

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: