//
du läser...
Läsefrukter

I inbillningens trädgård – 9/11

I den så kallade post-9/11-litteraturen, som blivit något av en egen genre, har terrorattentatens effekter på det amerikanska samhällslivet hittills lyst med sin frånvaro. I exempelvis Don DeLillos roman Falling Man är visserligen World Trade Centers kollapsade tvillingtorn en organisk del av handlingen, men det är ett psykologiskt landskap av individuell chock och existentiell desorientering i katastrofens omedelbara efterdyningar som skildras: ”De döda fanns överallt, i luften, i högen av spillror, på hustaken i närheten, burna i brisen från floden. De hade lägrat sig i askan och i duggregnet på fönstren längs hela gatan, i hans hår och på hans kläder”. I andra romaner anläggs ett bredare socialt, kulturellt perspektiv, men där figurerar 9/11 enbart som en utbytbar, om än stor och avgörande händelse, som leder till förändrade prioriteringar. Så till exempel i The Emperor’s Children, Claire Messuds förträffliga sedeskildring av bildningseliten på Manhattan, där den innebär slutet för det urbana livets invecklade ironier: ”Det var en hemsk och skrämmande tanke: man kunde skapa något inne i huvudet, så här stort och för­ödande, och sedan utgjuta det över verkligheten, få det att hända på riktigt. Man kunde förändra världen, i ondskans tjänst. Men om det var möjligt att förändra världen med onda syften, så varför inte också med goda?”

Nyligen publicerades The Submission av romandebuterande Amy Waldman, före detta reporter på The New York Times. Romanen är ett slags litterär simulator som konstruerar en lätt förändrad version av den amerikanska samtidshistorien. Waldman skildrar, med vissa inslag av svart humor och hög igenkänningsfaktor, hur det politiska och kulturella klimatet har förändrats efter terrorattackerna, och den bild som framtonar föreställer ett splittrat U.S.A., plågat av misstänksamhet, trångsynthet, islamofobi och nationalism.

Romanen utspelar sig i New York 2003, två år efter attackerna mot World Trade Center. Utgångspunkten för berättelsen är en fiktiv arkitekttävling om ett minnesmonument vid Ground Zero. En jury, tillsatt av delstatens guvernör, har granskat tusentals anonyma bidrag och kan efter intensiva diskussioner utse en vinnare: ”Trädgården”. Det är en park med kanaler, trädalléer och installationer av metallträd tillverkade av skrot från ruinerna efter tvillingtornen, omsluten av en åtta meter hög mur med inskriptioner av offrens namn. När kuvertet öppnas visar det sig emellertid att arkitekten som har ritat ”Trädgården” heter Mohammad Khan, en amerikansk muslim med rötter i Indien. Kaos och panik utbryter i juryn. Vad bör göras? Vilka blir följderna för U.S.A., för juryn och för minnesmärket ifall en muslimsk arkitekt får uppdraget? Vad är han för slags muslim egentligen? Är han överhuvudtaget amerikan? Juryordföranden tror inte att det vinnande bidraget kommer att accepteras av allmänheten, medan den idealistiskt sinnade Claire Burwell, en änka som representerar de drabbade familjerna, menar att det vore ett svek mot amerikanska grundvärderingar att ändra på beslutet. Claire är också den som har argumenterat starkast för juryns val under överläggningarna, i hopp om att kunna ge staden en ”läkande trädgård”. Innan ordföranden har hunnit tänka igenom hur man skall gå vidare i ärendet läcker storyn ut till tabloidpressen.

Det blir ett ramaskri i hela nationen när nyheten sprids att det är en muslim som har vunnit arkitekttävlingen. Upprörda mobbar angriper muslimska kvinnor på gator och torg och sliter av deras huvuddukar, moskéer vanhelgas. De själsliga såren efter terrorattackerna är fortfarande öppna och oläkta, och den hätska massmediaretoriken underblåser bedrövelsen, fördomsfullheten och vreden i alla politiska och sociala skikt. ”Trädgården” stämplas som en islamistisk ”segergård”, ett paradis för martyrer, vilka förslaget smugglas in i det allra heligaste liksom i en trojansk häst. Här känns det naturligt att associera till händelseutvecklingen sommaren 2010 kring det planerade muslimska kulturcentret vid Cordoba House/Park 51, två kvarter från Ground Zero, och den uppskruvade mediahysteri som planerna föranledde. Men ibland är diktningen snabbare än omvärlden, för Waldman hade redan färdigställt sitt romanmanuskript innan verklighetens debacle utkristalliserade sig, precis som Mohsin Hamid var klar med första utkastet till Den ovillige fundamentalisten strax före 9/11-attentaten.

Clare Burwell, som fortsatt stöder juryns beslut, angrips och ifrågasätts från alla håll – av anhöriga till offren, av islamfientliga aktivister, av politiker, av journalister, till och med av andra jurymedlemmar. Arkitekten själv, Mohammad Khan, som händelsevis är en icke-praktiserande muslim, uppmanas av fromma trosbröder att dra tillbaka sitt tävlingsbidrag för att dämpa hatet mot den muslimska världen. ”Det här kommer att sluta illa”, får han höra. ”Det är du och inte terroristerna som har kapat vår religion. Terroristerna har i alla fall sin tro. Vad har du för ursäkt?”

När Mohammad Khan, eller ”Mo” som han kallas, ombeds berätta om sina inspirationskällor och ingående förklara sina intentioner med ”Trädgården” vägrar han att uttala sig. Ingen skulle ha ansatt honom med frågor av det slaget om han inte hade varit muslim, menar han. Han värjer sig mot att plötsligt bli ”analyserad, dömd och påhittad” av främlingar. Till och med Clare vacklar i sin liberala idealism och välvilja när hon träffar Mo. Hon vill att han offentligt skall redogöra för sin religiösa åskådning, fördöma terrorattentaten och uttryckligen förneka att hans minnesmonument bär på ett hemligt pro-islamskt budskap. Han ger inte vika, vilket får Clare att börja undra om ”Trädgården” ändå inte är en grym gest av islamistiskt trots… Kan det vara så att Mo innerst inne tycker att Clares man, som dog i terrordådet, förtjänade att mista livet för att han var amerikan? Eller är Mo bara egoistiskt uppfylld av sin arkitektoniska gärning och ambition – sin formgivning, sitt rykte, sin plats i historien?

Dessa och andra konfliktfyllda frågeställningar nyanseras och gestaltas på ett mångbottnat sätt av de övriga romanfigurerna i The Submission, med alla deras motstridiga sorger och agendor. I detta persongalleri återfinner vi, till exempel, Asma Anwar, en bangladeshisk kvinna vars make dödades i 9/11-attackerna. Trots sin förlust får hon inte vara med i de sörjande familjernas officiella panteon, eftersom hon är en papperslös illegal invandrare. Där finner vi också den högervridne radioprogramledaren Lou Sarge, vars slogan är ”I slam Islam”. Där finner vi ledamöterna i det muslimsk-amerikanska samverkansrådet som med röstsiffrorna 12 mot 8 beslutar att stödja Mohammad Khan, fast bara på sina egna villkor. Där finner vi, sist men inte minst, den hänsynslösa och äregiriga kolumnisten Alyssa Spier, som göder den hätska och polariserade debatten kring ”Trädgården” med trångbröstade tvärsäkerheter som ”problemet med islam är islam”.

Berättelsen utvecklas på ett sinnrikt och fängslande sätt, med en pointillistisk känsloskildring som ger läsaren en visceral förståelse av de politiska, etniska och religiösa spänningar som, förstärkta och förvrängda av massmediernas vinklingar, har präglat det amerikanska samhället sedan den 11 september 2001. Romanens titel The Submission inrymmer en raffinerad mångtydighet, då den på en och samma gång betecknar det vinnande bidraget i arkitekttävlingen, eftergifternas politiska spel, den religiösa ödmjukheten i form av troende muslimers underkastelse under Allah, och rädslans och fördomsfullhetens förtryckande tyngd.

I romanens epilog, tjugo år senare i en ljusare framtid, möts Clare och Mo pånytt i en vacker, seren park: ”Trädgården” – i Bombay. En dokumentärfilmare ber Mo tolka en Koranvers som finns inristad på en plats i parken. Arkitekten svarar: ”Använd fantasin”.

Ett utdrag ur The Submission finns här. Romanen kommer i svensk översättning 2012.

Annonser

Om Jeanette Emt

Praktisk filosof vid Lunds universitet med viss förankring i yttervärlden. Reaktiv, proaktiv, kommunikativ.

Diskussion

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: