//
du läser...
Läsefrukter, Sken och verklighet, Väsen

Jagets föreställning och förställning

Jag inbillar mig ibland att jag är någon. Det är en fängslande föreställning. Som extranummer följer fria fantasier om att vara autentisk och sann. Mitt rätta jag ger sig själv stående ovationer för sitt utsökta spegelspel i autofiktionen. Ur de självgratulerande applådåskorna slungas kraftfulla nervimpulser fram, som blixtsnabbt fortplantar och förgrenar sig i spegeln tills glaset spricker. Bilden av mig är inte en, utan två, tre eller flera, och i ständig skapande förvandling och omförhandling.

Det finns en spänning mellan konstruktionen av det inre och det yttre. Ett inre jag formerar sig med äkthetsintyg från minnet och glömskan. Det känner sig trängt och vill kräva sin rätt att framträda utan förvanskning. Ett yttre jag, kanske ännu ett och åter flera, manifesterar sig i offentligheten bärande masker. Den sociala samfärdseln är en storslagen teater med en bred repertoar av pjäser. I afton: ”Fadren” (eller ”Den inbillningssjuke”). I nästa vecka har ”Fordringsägare” premiär. Varje roll kräver sin mask, en stelt formell eller en som går åt det friare personliga hållet. Det yttre jaget är en skådespelare, en hypokrites, vars dubbla kall är tolkning och förställning.

”Falskspel!” ropar det inre jaget när det får för sig att det ensamt kan göra anspråk på hela personen. ”Hycklare!” Detta kan man vifta bort så länge som man inte har bedragit sig själv med sitt skådespelande och plötsligt drabbas av självrannsakans insikt, likt Jean-Baptiste Clamence i Fallet av Albert Camus: ”Jag bar mitt varma hjärta utanpå kåpan”. Man upplever att agerandet inte bottnar i uppriktiga känslor och motiv, att det finns ett glapp mellan den man egentligen är innerst inne och det ansikte man visar utåt: ”Jag har levat hela mitt liv i klyvnadens tecken och det var ofta i mina allvarligaste handlingar som jag var minst engagerad”. Självbekännelsen kan emellertid omärkligt övergå i ett rollspel där den botfärdige koketterar med sin falska kluvenhet mot ett arvode utbetalt i förståelsens eller förlåtelsens sociala valuta.

Man bedrar sig grundligt om man tror att man aldrig spelar, och minst lika mycket om man tror att spelet genom blotta sin natur är oäkta och inte en del av personen: människan i offentligheten. Jag är ju lika mycket hon som öppet agerar där ute som hon som tänker, känner och iakttar inne i det fördolda. Den ena är inte mer autentisk än den andra, och båda skapas och förändras genom en myllrande aktivitet av hjärnfunktioner. Det rör sig om ett ömsesidigt beroende, och i stunder av harmoni blir samverkan gnisselfri och utan minsta tillstymmelse till vantrivsel i kulturen.

Vad är väl människan om inte ett ”dubbelhövdat monster” som i Kerstin Ekmans senaste roman Grand final i skojarbranschen? På ytan handlar berättelsen om två kvinnor som sluter en litterär pakt med varandra. Babba Andersson, den skapande författaren, skall dikta och skriva, medan Lillemor Troj, den konventionella och kultiverade förvaltaren, skall representera författarskapet utåt med sitt vackra ansikte, sin tilltalande klädsel och sitt smidiga, behagliga sätt.

Babba är ful, inte det minsta tillgjord och en skarp iakttagare som kan vara obarmhärtigt avslöjande. Hon skulle inte tas emot väl i den litterära offentlighetens ljus. ”Var finns det berättande som inte är en handel? Var finns en mottagare som sluter mig och mitt till sig utan att förvanska det?” Lillemor behärskar spelets och språkets regler, men är inte kreativ. Hon kan föra sig, men uppfattar inte vad som pågår under ytan.

Deras samarbete i skojarbranschen sträcker sig över ett halvsekel, dock inte utan friktion och avbrott. De är djupt beroende av varandra utan att vara vänner. Babba ligger steget före i förståelsen av personer och sammanhang. I hemlighet läser hon Lillemors dagböcker, vårdar henne i kriser och räddar hennes bortkastade tillhörigheter undan förstörelse och glömska. Lillemor vill helst inte kännas vid Babba i offentliga sammanhang. Hon skäms för henne och vet inte särskilt mycket om henne.

När det gäller kärnan i det litterära skapandet hävdar Babba ensamrätt och hon förringar därför Lillemors insats, som enbart består i att renskriva manus, enligt Babba. Lillemor anser sig dock bidra med mer, eftersom det är hon som ger berättelserna stadga och struktur så att de blir presentabla för en publik.

Grand final i skojarbranschen är en lekfull roman som kan läsas på flera olika plan. Som en skildring av två kvinnoöden är den gripande. Som en allegori över såväl författarskapets som individens förutsättningar och identitet är den raffinerad.

Inför hotet att bluffen skall avslöjas försonas Babba och Lillemor. Gränserna mellan dem blir otydligare. Det finns ett par vackra, trösterika bilder av mänsklig mognad. De två hjälps åt att plocka upp ett havererat äktenskaps kandelabrar som Lillemor decennier tidigare begravt i en göl. Lillemor klär sig för första gången i Babbas kläder och kör hem.

______________________________________________________

”Vad ska man med sin sanning till om den inte övertygar någon annan?” Kerstin Ekman, Grand final i skojarbranschen

Annonser

Om Jeanette Emt

Praktisk filosof vid Lunds universitet med viss förankring i yttervärlden. Reaktiv, proaktiv, kommunikativ.

Diskussion

2 reaktioner på ”Jagets föreställning och förställning

  1. Bara en liten språklig fundering – det kan väl inte vara möjligt att det skulle heta En stark risk? Det måste väl heta ‘stor risk’? Risken är väl stor att något kan hända, inte stark? men det lustiga är att ordet ‘stark’ mer och mer verkar ersätta ordet ‘stor’ – finns det någon tanke om detta eller förklaring?

    Publicerat av Elisabeth Widstrand | februari 28, 2014, 8:25 e m
    • Du har rätt i att det helt klart är betydligt bättre svenska att skriva ”stor” i stället för ”stark”. Det är nog bara blindhet i skrivandets stund som kan förklara denna lapsus. Ibland kan ju sådana förväxlingar bero på ett försåtligt inflytande från engelskan, men så tycks det inte vara i detta fall då det ju heter ”a big risk” på engelska (också). Vad tror du att det kan bero på generellt att ”stark” alltmer får ersätta ”stor”?

      Publicerat av Jeanette Emt | mars 1, 2014, 8:38 f m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: