//
du läser...
Konst, Norm, Värde

När uselt blir bra

Smärre avvikelser från en norm kan förvisso vara nog så störande, irriterande och förtretliga, men engagerar sällan sinnet någon längre stund. Det är, till exempel, trist att behöva underkänna en student som hamnat strax under gränsen för godkänt resultat på en tentamen, och det innebär för det mesta också merarbete för alla inblandade, men särskilt anmärkningsvärt eller uppseendeväckande är det ju inte, när allt kommer omkring.

Ett uppriktigt menat tentamenssvar som i all sin utförlighet är så inkorrekt att det mest liknar en surrealistisk fantasi skulle däremot få en att höja på ögonbrynen både en och två gånger tills man leende i mjugg började fundera om det ändå inte är något av en bedrift att prestera så uselt.

Det urusla kan få kultstatus och upphöjas till skaran av artefakter som anses värdiga ihållande uppmärksamhet och betraktelse. Kalkonfilmer är ett slående exempel på detta fenomen. Det är filmer som aldrig ”lyfter” på grund av allvarliga tekniska och estetiska brister, samtidigt som de är oerhört underhållande att se på, eftersom deras usla kvalitet är alldeles häpnadsväckande. De är så dåliga att de är bra. Men ren och skär uselhet är inte nog. En viktig ingrediens i det nöje som kalkonfilmer bereder är medvetenheten om att normbrotten, hur genomgripande de än må vara, är oavsiktliga misstag snarare än medvetet beräknade filmiska handgrepp. Nöjet blir som allra störst om man dessutom har skäl att tro att filmmakaren dels uppfattar sig själv som en allvarligt syftande konstnär, dels grovt misskänner räckvidden hos sin egen talang. En kalkonfilm är ofrivilligt rolig. Samma karaktäristika hos en produkt som var avsedd att roa skulle förmodligen inte alls vara roliga, eller åtminstone inte lika roliga.

Ed Wood är den arketypiske kalkonfilmsregissören. Diskrepansen mellan hans självbild och hans filmer är slående. Faktum är att det är svårt att acceptera när man ser exempelvis Plan 9 from Outer Space, en science fiction-film från 1959, att Woods motiv är seriösa. Även om man bortser från att det rör sig om en lågbudgetfilm, så är det utan all måtta en ytterst tafflig produkt, konstnärligt sett, så undermålig att en person med det minsta uns av sund självkritik inte skulle lämna den ifrån sig för allmän beskådan (tekniska missar av olika slag, narrativa inkonsistenser, stockbilder som utfyllnadsmaterial m.m. – en lista över misstag finns här). Kalkonkaraktären hos filmen Glen or Glenda (1953), som handlar om en transvestit, framträder tydligast i avsnitt där Woods allvar blir så stort att han fullkomligen exploderar som pekoralist. Det finns, bland annat, en bisarr utdragen drömsekvens, femton minuter lång, som med pornografiska bilder av bondage och prygel skall illustrera huvudpersonens plågade själ. Och så har vi ju den kortärmade angorajumpern, som symbol för acceptans…

Att se en kalkonfilm är ett rent nöje. Min glädje är i alla fall oförställd så länge det roliga varar. Såtillvida har det usla blivit något som är instrumentellt värdefullt: ett verksamt medel för att framkalla lustfyllda upplevelser. Men så snart jag börjar reflektera över omständigheterna kring min lust och dess egentliga föremål känner jag genast en bitter eftersmak. Den njutning som en kalkonfilm skänker mig kommer farligt nära skadeglädje: att glädjas över någon annans tillkortakommanden eller motgångar. När jag skrattar åt Woods symboliska angorajumper skrattar jag åt hans dåliga konstnärliga omdöme och bristande estetiska smak och är glad över att det inte är jag själv som har gjort bort mig på symbolikens område med ett sådant patetiskt val. Njutningen inrymmer också ett element av stolthet: jag är förträfflig och överlägsen, dels för att jag ser det dåliga som Wood själv förbisåg, dels för att jag själv aldrig skulle tillåta någonting sådant. Till skillnad från den bejakande upplevelsen i samband med sötsliskig kitsch finns här ingen förmildrande omständighet i form av en sentimental känsla av samhörighet med resten av mänskligheten, via en erkänt gemensam bräcklighet. Självgod möter jag i stället min egen lastbarhet i avnjutandet av kalkonen. Är det verkligen den sortens karaktär jag vill odla i mitt umgänge med kulturella produkter?

Kalkonfilmens funktion är i högre grad kollektivt förenande än individuellt bildande. Gruppen sammanstrålar i en publikens lyteskomik riktad mot kalkonen, som blir en sorts omhuldad hackkyckling. Det handlar om att ha roligt på någon annans bekostnad, någon som blir ”populär” genom att inneha just den positionen i hackordningen. Den som skapar kulturella föremål för offentligt bruk måste förvisso finna sig i kritik, men i gruppens lyteskomik odlas den förlöjligande kritiken för sin egen skull, som ett självändamål. Konstnären bakom en kalkonfilm eller andra estetiska haverier kan välja att ”bli någon” genom att bejaka rollen som favorittok, eller också riskera att bli helt bortglömd, en ”nobody”. Gruppers umgänge med kalkonfilmer leder tankarna till en speciell mobbningsform: den ofrivillige tönten (eller byfånen) som får vara med i gruppen som en sorts narr. Han lever inte på långa vägar upp till gruppens krav, men som spektakelpajas har han en given plats i ”gemenskapen”. Genom sin närvaro blir han en negativ manifestation av gruppnormen; han förkroppsligar vad gruppen inte står för. I gruppers ibland närmast besatta upptagenhet med kalkonfilmer yttrar sig också deras exklusiva smak och bildning i fokuseringen av det normvidriga som negativt manifesterar vad gruppen inte står för. Kalkonen fungerar dock inte som ett varnande exempel. Den får status som kultföremål i ett negativistiskt system.

Mitt eget vanligaste sätt att förhålla mig till kalkonfilmer är emellertid ironikerns. Jag låtsas ta produkterna på fullt allvar i en ironisk kontemplation som medvetet bortser från den bristande konstnärliga skickligheten och i stället försöker avtäcka djupare innebörder och mera långsökt omständliga skäl till att alstren är beskaffade som de är. Det är en lustfylld typ av intellektuell motion, som kan få skadliga följder först när någon tar den på allvar, vilket har hänt. Det jag själv uppfattar som en klockren kalkon, eller som otvetydig kitsch, behöver ju inte uppfattas likadant av andra. Ibland har jag invecklat mig i en utdragen ironisk utredning i tron att min samtalspartner håller med om den outtalade grundpremissen, nämligen att det rör sig om något som egentligen är erbarmligt dåligt eller trivialt, bara för att upptäcka att mina ord tas emot som allvarligt menade djupsinnigheter, väl lämpade för objektet. Då uppstår det moraliska dilemmat: Skall jag vara ärlig och därigenom riskera att såra den andra personen? Eller skall jag spela med och fortsätta låtsasleken? Objektet får visserligen ett större värde genom min ironi, men värdet är ett skenvärde. Insikten om att så är fallet garanteras emellertid inte genom avslöjandet av min falskhet, samtidigt som ett sådant avslöjande med nästintill hundraprocentig säkerhet borgar för en förlust av mellanmänsklig harmoni i situationen.

Sedan finns det också professionella tolkningsmodeller som utan ironin som hjälpmedel eftersträvar att vara estetiskt värdemaximerande. Jag tänker på anti-intentionalistiska varianter som tolkar kalkonfilmer enbart med utgångspunkt i deras normbrott och utan att ta hänsyn till att filmmakarna inte hade för avsikt att vara normbrytande. Ed Woods alster skulle genom sådana tolkningar framstå som motståndsfilmer, t.ex. som modernistiskt avantgardiska i strid mot Hollywoodfilmens konventioner eller som obekvämt queera mot bakgrund av den rådande heteronormativiteten. På så sätt skulle de också bli estetiskt bättre än när de tolkas utifrån Woods faktiska intentioner som, bland annat, var att göra konventionell film, fast på ett så billigt sätt som möjligt.

Är det intellektuellt önskvärt med tolkningspraktiker som gör det usla bättre, i betydelsen mer intressant och värt att ta del av, än när det tolkas inom de avsedda ramarna? Tolkningsövningar skärper förvisso känsligheten och tillämpningsförmågan, vilket är önskvärt, men finns det inte likväl ett betydande inslag av dumhet när man läser in tankfullhet där den inte finns? Det kan åtminstone te sig löjeväckande för en utomstående betraktare. I Avslutande ovetenskaplig efterskrift påpekar Sören Kierkegaard att ett komiskt ögonblick uppstår när en nykter man samtalar allvarligt och förtroligt med en berusad man utan att inse att denne egentligen inte har en aning om vad han själv säger. Den för ett meningsfullt samtal nödvändiga ömsesidigheten saknas, men den nyktre förutsätter att ömsesidighet råder och läser därför in icke avsedda innebörder i den fulles dravel. Eller tänk på trädgårdsmästaren Chance i Jerzy Kosinskis satiriska roman Finnas till (eller filmen Välkommen Mr. Chance med Peter Sellers i huvudrollen). Chance är en naiv, ganska obestämd figur, vars prosaiska och enkla svar (ofta med växtanknytning) på brännande samhällsfrågor tolkas som djupsinnigt visionära, då ingen uppfattar att han uttalar sig helt bokstavligt. I båda fallen blir det sagda intressant och värdefullt genom tolkningarna, men det är en dumhet att hänföra det goda till källan.

Annonser

Om Jeanette Emt

Praktisk filosof vid Lunds universitet med viss förankring i yttervärlden. Reaktiv, proaktiv, kommunikativ.

Diskussion

En reaktion på ”När uselt blir bra

  1. Hej!

    Jag hittade nyss hit, och tycker att du oftast skriver stringent och riktigt skarpt. Tror att jag har hört dig på radio ngn. gång fö., och det var lärorikt och bra, vad jag minns.

    Men nu till mitt men vad gäller just det här inlägget.

    Men, alltså. Jag tycker att du drar dina slutsatser baserat på felaktiga, eller irrelevanta, premisser.

    ”Objektet får visserligen ett större värde genom min ironi, men värdet är ett skenvärde.”

    ”[…] estetiskt bättre […]”

    Kommentar: Ja, men tolkning som mest syftar till en värdering av objektet, hävdar jag, skjuter bredvid målet. Varför och när började begreppen tolkning och kritik syfta (dvs. delvis betyda) recension (värdeomdöme)? Och varför inte i sådana fall värdera tolkningen (som medskapats av objektet?) som en del av verket? Objektets beskaffenhet och ursprung blir då på sätt och vis oväsentligt; det intressanta (och värdefulla) är vad som uppstår utanför det. ”Uselt” eller ”bra” är i sig självt helt ointressant, för andra än konsumenter (de som äter upp saker).

    ” […] tolkas inom de avsedda ramarna?”

    ”[…] faktiska intentioner […]”

    Kommentar: Kom igen; kan vi bara kritisera/tolka det vilket vi känner ramarna på? Hejdå 99,9999 % av all större konst. Och mer: att som mottagare/betraktare/läsare/tittare tro sig veta vad de avsedda ramarna är, är både en villfarelse och aningslöst. Vi talar film. Vad är de avsedda ramarna för Tarkovskijs Spegeln? Okej, det skulle kunna finnas ett fånigt (halvsant) svar: Betraktarens ramar.

    ”[…] låtssasleken?”

    Kommentar: Hm? Är inte alla lekar på låtsas? Känner bara till en lek med ett annat, trovärdigt, predikat, och det är den allvarsamma leken.

    Publicerat av gunnarstrandberg | juli 20, 2011, 7:59 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: